Det här är jag.

Alla bär vi på våra historier. Berättelser om sorger, svårigheter och hinder. Berättelser om lycka, kärlek, hopp och möjligheter. Berättelser om familje- och vänskapsrelationer. Berättelser som formar oss. Fantastiska, unika historier som gör oss till de vi är.

Jag tänker på det ofta. Hur vi alla är vandrande historier. Grannen. Personen som står bakom dig i kön eller personen som sitter vid sidan om dig på bussen. Och, hur dåliga vi är på att ta kontakt med varandra för att ta del av varandras historier. Varför vi inte gör det.

För mig är det en ynnest att få jobba med något som gör att jag får möta så många människor och ta del av så många berättelser. Nyligen hade jag en kund som, kort efter att hon berättat om en oro som hon hade, sa:

– Så skönt att få bli ompysslad samtidigt som man har ett terapeutiskt samtal.

Jag inbillar mig att vi behöver berätta våra historier. Att många av oss känner att vi har mycket som vi vill dela med oss av och att vi även vill veta mer om (var)andra. Kanske är det därför det går så bra för bloggare? Kanske är det därför som så många väljer att blogga? För att berätta sina historier – på nätet – där det inte känns lika svårt? Kanske är det därför jag valt att börja blogga?

Visst vill jag berätta om mina erfarenheter som makeupartist och prata smink. Det är ju delvis syftet med den här bloggen, men sen är det ju också den där andra delen. Den som jag önskade att jag själv kunde läst mer om när jag bestämde mig för att utbilda mig till makeupartist. Det där som skulle skilja den här bloggen från andra ”skönhetsbloggar”. Nu är jag inte längre så säker på om jag vet hur jag gör det…

Vänner och familj säger att jag som person inte syns tillräckligt mycket. Att jag borde vara med på bild – ordentligt. Varför det skulle vara viktigt har jag inte riktigt förstått. Varför jag som makeupartist skulle behöva synas när det enbart borde vara mitt arbete som är av intresse. Men, nu när jag konstant hänger upp mig på innehållet i utkasten till ett andra inlägg (mm, jag har några stycken på lager) så funderar jag på om det kanske beror på att jag inte har introducerat mig själv ordentligt.

Min historia börjar egentligen i Malmö, där jag är född. Bakgrunden till min inte-skånska-men-svår-att-placera-dialekt beror förmodligen till stor del på att mina släktingar kommer från två helt skilda delar av landet, men även på flytten till Göteborg vid 2 års ålder där jag lärde mig säga R och sedan flytten ner till Skåne vid 6 års ålder, då jag strävade efter att passa in genom att lära mig säga det skrollande R:et.

Jag är inte 20-25 år gammal som många (smickrande) tror, utan närmar mig 32.

Efter flera års studier i Internationell Migration och Etniska Relationer (IMER) och arbete för mänskliga rättigheter, har jag valt en helt ny professionell riktning i livet – som makeupartist. Mycket på grund av att mitt liv tog sig en drastisk vändning år 2008.

Jag ser mitt liv i två kapitel. Det första, livet före. Med en trygg och fin uppväxt, då dans, makeup och andra kreativa sysslor upptog min vardag. Det andra, livet efter. En instabil, otrygg, dyster och tidvis hopplös historia med stress, ångest och sorg som en del av min vardag. Jag visste inte vad sinnesro var tills jag inte längre hade den. En berg och dalbana av stress, ångest och oro som blandas med hopp, glädje och kortlivade, men underbara lyckorus.

Det var i Georgien, då jag arbetade på en lokal kvinnoorganisation, som kriget bröt ut. Än idag har jag svårt för att sätta mig in i vad som egentligen hände den där natten när bomberna föll omkring oss och hur något sådant fortfarande kan påverka ens psyke när man är på trygg mark.

När jag kom hem fick jag veta att jag som en följd av upplevelserna fått PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom. Och även om det kan tyckas att själva händelsen inträffade för så längesedan, är det något som påverkar min vardag än idag. På ett eller annat sätt, kanske för resten av mitt liv.

Stressen med dess konsekvenser ledde till att jag kände ett starkt behov av att få vara kreativ. Det var så mycket som försegick i mitt huvud så jag ville uttrycka mig med händerna.

Jag fick upp ögonen för yrket som makeupartist igen när jag själv var hos en för att bli sminkad inför ett bröllop. Jag hade tidigare (lite nyfiket) kikat på makeupartist-utbildningar, men lade ner det på grund av kostnaderna och för att jag inte var så säker på att en sådan utbildning skulle kunna leda någonvart. Nu hade jag både pengarna och ”nu eller aldrig-tänket”. Skulle jag inte gilla läget kunde jag bara sluta och se det som ännu en erfarenhet. Då skulle jag i alla fall aldrig behöva ångra mig för att jag aldrig försökte. Så snabbt jag hade tänkt tanken tog jag kontakt med skolan som kallade mig på en intervju och sedan erbjöd mig en plats. Jag fick (otålig!) vänta i 5 månader innan jag kunde börja, men det var det värt och kanske var det t o m bra i och med att jag då hade tid för att mentalt förbereda mig för vad jag gett mig in i. :)

Jag är så glad över att jag valde ta det där steget som tidigare kändes omöjligt och ser så fram emot vad detta kommer att innebära för mitt yrkesliv och min fortsatta historia…